Söndag 8 mars 2020
Huruvida rätt låt vann kan jag inte bedöma. Det enda som är säkert är att jag inte minns en enda takt från låten, så i mina öron måste den ha passerat in genom det ena och ut genom det andra. Om det beror på vad som finns mellan mina öron, min musiksmak eller låtens egenskaper låter jag vara osagt. Men så här på internationella kvinnodagen kan jag ändå tycka att det är ganska sympatiskt att tre kvinnor står som segrare, efter några år av manliga representanter. Så nu har vi således represen-tanter;-) i årets eurovision!
I morse vaknade jag åter upp till en dag i ALS-land, där tankarna började snurra. Inte med sorg och bedrövelse, utan mer med krasst konstaterande. Jag har alltid tänkt att jag skulle få leva ett par år in på 50-talet. Då hade jag liksom gjort ett helt varv, från 1960-talet till 2050-talet. Inte för att det är något självändamål i sig, men det hade känts mer som ett helt liv på något sätt. Det är som om jag skulle ha åkt tåg till Stockholm, men blivit avslängd i Flen, skådandes violer och småvarmt från den bonnierska buffén. I och för sig har jag alltid sett livet som ett tåg, ständigt på väg framåt. Man hoppar på vid en station, åker med några hållplatser framåt, människor stiger av och på under färden och till sist blir man själv tvungen att stiga av, men man vet inte när det sker eller var man hamnar. Men tåget fortsätter som vanligt för de som befinner sig ombord. Livet fortsätter som vanligt för de som är tillräckligt friska eller unga. Solen går upp och solen går ner. Det blir nya vårar och somrar, nya höststormar, nya jular och midsomrar, nya fredagsmys och nya semestrar, nya måndagsmorgnar och nya förkylningsperioder. Allting rullar på precis som vanligt. För de som är kvar ombord!
Idag är jag föralldel kvar, vilket inte är så dumt med tanke på att min äldsta syster har lovat att komma hit med hembakade bullar om en stund, vilket osökt får mig att tänka på Tage Danielssons gamla låt om hur man medelst godsaker kan gömma sig från all världens ondska en stund. "Våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad", sjunger Tage. Min strof skulle kanske lyda; "ALS och förlamning gör mig ledsen, men…" Ja, ja, ni fattar vad jag menar. Men i ärlighetens namn är det faktiskt så att jag vill passa på att äta godsaker så länge jag kan. Den dagen kommer, när jag måste ta in näringen via en peg på magen. Därför tänker jag banne mig passa på att njuta av bordets fröjder så länge jag kan. Och nu har jag dessutom fått tid för inläggning av en peg, vilket jag kommer att göra i slutet av mars. Det är ingenting jag ser fram emot, men det ska bli skönt att kunna vätska upp mig utan rädsla för att sätta i halsen. Däremot att ligga inlagd och bli genomborrad i magen är ingenting jag direkt längtar efter, förstås. Det är återigen den ständiga påminnelsen om sjukdomen som är så jobbig. Däremot kommer jag naturligtvis fortfarande att äta och dricka som vanligt, så länge det fungerar, även efter att peggen är installerad. Men det är alltid skönt med en backup.
Apropå påminnelser om sjukdomen, läste jag igår om ytterligare personer som har gått bort i ALS, varav åtminstone en av dem hade samma symtom som mina. För dessa personer hade resan gått ganska fort, vilket är en läsning som skaver illa i mitt inre. Visserligen har var och en sitt eget sjukdomsförlopp, men det är nästan omöjligt att inte jämföra sig med andra.
Låt mig nu skaka av mig detta och ta itu med disken i stället. Inte disken i diskstället alltså. Jag menar att jag till förmån för att disken ska bli avklarad, slutar att sitta här och fundera över död och elände. Dessutom har jag inget ställ att ställa disken i, så i stället för att ställa disken i stället, ställer jag disken i skåpet.
Ha en fin söndag!
