ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Måndag 16 mars 2020

Publicerad 2020-03-16 14:32:17 i personligt,

Resten av gårdagen förflöt i samma mörka sinnesstämning som den började i. Som vanligt handlar det om att jag ser det vackra i mitt liv och blir bestört över att jag kommer att förlora det. Och tårar på det! Vi unnade oss lite hämtmat igår, varpå jag knallar in på restaurangen och förmår knappt att uttala numren på det vi hade beställt. Jag kände mig som en fåne! På hemvägen var jag tvungen att stanna bilen, eftersom jag ingenting såg på grund av alla tårar som flödade. Väl hemma orkade jag knappt äta något alls. Det var bara totalsvart! Idag var det bättre, men jag drabbades av den där känslan av orkeslös rastlöshet som kan anfalla när man inte får tummen ur att företa sig någonting. Jag satt och slötittade på en dokumentär om fotbolls-VM 1994, men somnade emellanåt. Så vad gör man då när man fastnar i soffan och i jobbiga tankar? Jo, man arbetar med något. Således utmanade jag mig själv, gick ut i verkstan och bytte om till arbetskläder.

 

Grejen är ju den att jag inte vet hur länge till jag kan utföra några sysslor med kroppen. Men idag kan jag, även om jag är svagare i armarna än vad jag brukar. Så dagens projekt blev att sätta på sommardäcken på en av bilarna. Ner i krypgrunden efter hjulen, lyfta upp, kontrollera lufttrycket, plocka fram utrustningen, lasta på skottkärran och köra ut till vägen där bilen står. Bort med hjulsidor, släppa bultarna, hissa upp, montera av, olja i gängorna, montera på och efterdra. Och jag orkade! Visserligen tog det en timma alltihop och lite flåsigt och bökigt var det. Den mest påfallande känslan var när jag skulle resa mig upp från marken. Handleder och ben orkade inte riktigt som vanligt. Eller är det helt enkelt bara för att det har gått en lång höst och vinter som jag inte har använt kroppen på? Normalt för en 52-årig, otränad gubbe? Inte vet jag, men nu är i varje fall sommardäcken på plats. Det enda som smolkade glädjebägaren var att det promenerade förbi en man som ville småprata och skoja lite. Men jag satt på huk med ett hjul i handen och hade ingen chans i världen att få fram någon lapp eller mobilen för att kunna kommunicera med honom. Istället suckade han, tittade på mig och gick vidare. Och där satt jag och kände mig snorkig och oartig. Ibland är det enklare att vara ensam. Då blir jag inte påmind om mina brister på samma sätt. Men samtidigt är det så outsägligt tråkigt att vara ensam för länge.

Nu återstår bara att se hur armarna och benen reagerar på dagens övningar. Förmodligen alldeles utmärkt. Hjulbyte måste väl ändå klassas som lätt träning? Och det fina med känslan att ha presterat något är att man är värd en belöning efteråt. Lite glass kanske skulle sitta fint? Nu är min förhoppning att jag kan prestera fler vårrelaterade sysslor här hemmavid de kommande veckorna. Lite plantering och lite krattning måste ju ändå göras. Må armar och ben hålla ett tag till! Och må frysen vara fylld med glass! Då kan det ju bli en fin vår även i år!

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-03-16 14:43:53

Heja på! Det är säkert vinterns vila som gjort dig svagare 😍! Och glass botar det mesta 😉😁!
Kram syster

Postat av: Lotta

Publicerad 2020-03-18 07:25:49

Jobbigt men bra att sysselsätta sig då och låt det få vara okej med tårarna. Konstigt vore det väl annars.
Har du läst eller lyssnat på Björna Natthiko, är med i flera poddar och program. Det kan också skingra tankarna att lyssna. Han har också fått ALS...
https://www.faktum.se/munklivet-ar-en-bra-traning-infor-doden/

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela