ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Tisdag 2 juni 2020

Publicerad 2020-06-02 19:20:00 i personligt,

Lite tidigare i våras, när allt är som svartast, börjar jag i ren desperation söka på nätet efter ”vad händer efter döden + vetenskap”. Som barn av en humanistisk tradition och medborgare i världens mest sekulariserade land är vetenskapen den enda tro jag har. Så trots att jag redan vet att ingen vet vad som händer efter döden, känner jag mig ändå hänvisad till denna söksträng, som jag i ärlighetens namn vet är omöjlig redan när jag söker. Jag känner mig till och med löjlig där jag sitter i soffan och är noga med att ingen ser vad det är jag läser. Och visst får jag träffar på människor som har intervjuat personer med erfarenheter av nära-döden-upplevelser. Men det tröstar mig inte nämnvärt. Plötsligt får jag syn på en bok som är skriven av en neurokirurg som ligger i koma under en veckas tid och har massor av nya insikter om vad som händer när hjärnan stängs av. Är det någon som på ett någorlunda vetenskapligt vis kan sätta sina upplevelser i relation till hur hjärnan fungerar, så är det väl en neurokirurg? Jag beställer hem boken av ren nyfikenhet och ägnar den min uppmärksamhet först nu i början av juni, när jag åter känner mig låg. Författaren säger sig inte vara någon särskilt flitig kyrkobesökare, men det ska förstås ses ur ett amerikanskt perspektiv. Men det tar inte särskilt många sidor innan han börjar skriva om gudsgestalter och änglalika ledsagare. Nu har jag visserligen inte hunnit läsa hela boken, så det vore förmätet av mig att recensera den redan nu. Dessutom har han naturligtvis all rätt i världen till sin tolkning av sina egna erfarenheter. Men inte lugnar det mig. Fast å andra sidan förvånar det mig inte heller. Även om han föralldel gärna får ha rätt, för min del. Men det krävs mer för att övertyga en gammal hedning som jag.

 

Mitt hopp får alltjämt stå till de vetenskapliga upptäckter som hinner göras och svaret på gåtan om livet efter detta väntar jag gärna ett tag med. Annars kan jag stå ut med ett det eviga livet ter sig ungefär som en försommardag på Bergslyckan där familjen äter spaghetti och köttfärssås tillsammans på altanen, medan katterna nosar runt i solen och njuter av värmen. Precis som idag, med andra ord!

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-06-02 21:04:36

Ja där är vi lika, har svårt att tro det som inte bevisats, men ibland vill jag så gärna det ♥️!
Evigt gröna ängar, björkar och vattenhål men utan mygg och annat otyg... Där vill jag tänka att Malin och Dynur befinner sig 🐕🐎! Själv skulle jag sitta mjukt ovan molnen och sippa på ett glas rött 🍷 omgiven av nära och kära 🌥☀️♥️♥️♥️

Svar: Det är en härlig fantasi i varje fall. Och om inget händer lär man ju inget märka. Och för de som är kvar på jorden blir det ju lika tomt oavsett alternativ, eftersom man ingenting vet.
Stefan Hagman

Postat av: Ellinor Blomqvist

Publicerad 2020-06-03 14:34:49

När jag födde min son för många år sedan så blödde jag så mycket så jag tappade medvetandet.Det var ljust,soligt och varmt och jag gick i en tunnel där det doftade underbart,kände baea värme,glädje och trygghet .Blev jättesur när sköterskorna slog mig i ansiktet och lockade tillbaka mig,tacksam ändå👍kram

Svar: Jag hoppas förstås att livet fortsätter på något vis, även om boken jag läser inte övertygar mig. Tur att du kom tillbaka igen😊
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela