Söndag 28 juni 2020
Oundvikligen kommer de existentiella frågorna upp till ytan titt som tätt. Ibland är det som att jag förnekar min förestående bortgång, även om jag mycket väl vet vad min sjukdom pysslar med. Det är som att ens egen existens är central för världsalltet, vilket onekligen signalerar en lätt släng av hybris. Men känslan av att vara omistlig för världen är sannolikt något som de flesta av oss känner innerst inne. För vad är världen om vi inte kan vara med och betrakta den? Lyckligtvis kommer världen högst sannolik att klara sig utmärkt även utan mig när den dagen kommer. Det enda positiva för egen del är att jag inte lär behöva bekymra mig över detta då.
Igår fick jag däremot tydligt känna att jag existerar, då vi tog en promenad med goda vänner runt Bohus fästning i Kungälv. Promenaden är hyggligt kuperad och om vi adderar den starka hettan som rådde, så är jag tämligen stolt över min insats. Med sandaler på fötterna, ställning runt halsen och en käck sommarhatt på hjässan hasade jag mig hela varvet runt, alltmedan jag funderade över vad som har hänt på denna plats genom århundradena. Tänk vad mycket krig och ondska som har härjat på samma ställe som jag hasade mig fram på. Och tänk så många människor som har tvingats upphöra att existera i just dessa bergiga skogsbackar. Det är svindlande och otäcka tankar samtidigt. Hur som helst avslutades promenaden med lite glass i skuggan, vilket är mindre otrevligt. Ännu mindre otrevligt blev det vid hemkomsten då vi utmattade av värmen, kraschade i trädgården med allehanda goda lördagsdrycker. Sådana dagar kan jag hålla ALS på armlängds avstånd.
