Söndag 21 juni 2020
Idag är det internationella ALS-dagen. En händelse som passerade obemärkt förbi i media. Däremot är det många inom ALS-världen som har tagit promenader och satt in en peng till forskningen under dagen. Jag skickar en varm tanke till alla er som har uppmärksammat ALS idag.
I år är det 40 år sedan mina föräldrar lyckades med konststycket att köpa en egen husvagn. Detta skedde under en tid då energifrågan var aktuell och jag minns att de resonerade kring att köpa sig en mindre bil, med lägre energiförbrukning. Därför köpte de en liten husvagn som skulle kunna dras av en mindre bil. Vid den här tiden hade de en Volvo 145 från 1972. Året efter blev det förvisso så att de köpte en fabriksny Volvo 245, så av den anledningen hade de kunnat skaffa en större husvagn. I vilket fall som helst köpte de en liten Kabe Rubin av årsmodell 1976. Den hade småblommiga dynor och gardiner som gick i grönt och gult. Jag blev blixtförälskad i den husvagnen. Tänk att ha en egen husvagn i familjen och att kunna åka iväg på flera semestrar samma sommar! Det var en ynnest. Jag minns särskilt doften och känslan av att vara i husvagnen. När vi stannade vid en parkeringsficka längs vägen och tände gasolspisen. Doften av gasol, mat och trä blandades med känslan av det lilla, intima utrymmet. Utanför dundrade långtradarna förbi och skakade om vagnen, där vi satt och mumsade i oss av konserverade köttbullar och pulvermos. Det var en härlig upplevelse.
Mina systrar befann sig i tonåren och hade slutat åka med, så premiärturen tog jag med mina föräldrar på en tur runt Vättern. Jag var 12 år och fortfarande ett barn som gladde sig åt att åka runt med morsan och farsan. Det första stoppet gjorde vi i Hjo. Sedan betade vi av Karlsborg och Vadstena på vår lilla vätternrunda. Om jag inte missminner mig, hann vi även med en tur till Visingsö, där vi åkte remmalag. Den turen har jag vid ett par tillfällen även gjort som vuxen med min egen familj. Det är en fin tur. Men som vanligt är det helt ovidkommande småsaker som fäster sig starkast i minnet. Min far och jag gick en guidad tur på Vadstena slott. Och när vi mitt under guidens berättelser knallar omkring i dessa vackra stensalar drabbas jag av hicka. Ljudet ekar fint mellan de hårda stenväggarna. Och för varje litet hick, blev farsan och jag fnittrigare och fnittrigare. Till slut fick vi bryta oss ur guidningsturen och fnittrande lämna slottet. Jag minns i denna dag ingenting om historien om Vadstena slott.
I år är planen att vi åker iväg på en kortare husvagnstur hemma på Västkusten. Jag släpper ratten och ansvaret av ekipaget åt min fru, för säkerhets skull. Visserligen har vi frågat oss om det är rimligt och ansvarsfullt att åka på semester i år, med tanke på Corona och att jag tillhör en riskgrupp. Men betänk då att denna sommar sannolikt är den sista sommar som jag är någorlunda normalt rörlig. Även om det visar sig att jag lever även nästa sommar, lär jag i så fall vara betydligt sämre. Ska jag då avstå från att göra det jag älskar på grund av Corona? Således blir det en tur med husvagnen, men med fortsatta försiktighetsåtgärder och Coronaavstånd. Livet måste ju levas, så länge det är görligt.
