Måndag 29 juni 2020
I förmiddags somnade min pappa in. Han blev 82 år. Han led av Parkinsons sjukdom och har det senaste året bott på äldreboende. Men det är inte den bilden som präglar mitt minne av honom.
Min bild av pappa Göte är en aktiv och händig person som alltid hade något projekt på gång. Alltid var det något rum som skulle renoveras eller någon del på huset som skulle fixas till. Och när han inte pysslade med sitt och mammas hus hjälpte han osjälviskt till med husbyggen eller renoveringar i mitt eller mina systrars hus. Pappa var utbildad modellsnickare och var därigenom en väldigt noggrann person, vilket alltid märktes när han skulle bygga något. Det skulle vara millimeterpassning på allting om han skulle bli nöjd. Och nöjd hade han alltid anledning att känna sig, för det blev väldigt bra.
De sista åren som yrkesverksam hade han ett modellsnickeri hemma i källaren. Så för det mesta gick han omkring i snickarbyxor och skjorta när man kom hem för att hälsa på. Men det var inte bara praktiskt arbete som gällde för honom. Han var väldigt barnkär, så barn, barnbarn och barnbarnsbarn hade en stor plats i hans hjärta. Han och mamma tog ofta med sig barnbarn på små husvagnsturer, vilket jag vet att barnbarnen älskade.
Naturligtvis hade jag kunnat skriva spaltmeter om pappas liv. Men idag vill jag bara tacka min älskade pappa för all generositet genom hela livet. Jag har lärt mig så mycket av honom. Mer än jag förstod när jag var yngre. Men idag har han fått frid och slipper plågas av sin sjukdom. Fast jag saknar honom så oändligt!
