Fredag 12 juni 2020
För 21 år sedan var det lördag. Vi steg upp på morgonen och förberedde oss för en riktigt lång dag som började hos frisören för Helene, min fru. Själv trixade min kusin och jag med våra frackar och försökte snygga till oss bäst vi kunde. Medan min fru med följe satt hos frisören i Surte, åkte min best man, alltså min kusin, och jag omkring i en flott Volvo S80 med skinnklädsel och dubbelturbo för att uträtta en del småärenden. När min blivande hustru med följe var klara hos frisören samlades hela sällskapet hemma hos mina föräldrar, som redan hade åkt till festlokalen, för att äta smörgåsar och samla mod och energi. När vi anlände till Starrkärrs kyrka stod värdparet beredda att ta emot oss. Orgeltonerna fyllde kyrkorummet och vi gick sakta uppför den altargång där jag själv sett så många brudpar vandra fram under mina år som vaktmästare i just denna kyrka. Vigselakten följde de ritualer som vigselakter plägar göra. Båda sa ja, och sedan vandrade vi lyckliga ut ur kyrkan och såg fram emot kvällens festligheter, vilka jag har beskrivit i en blogg för några veckor sedan.
När vi firade femårig bröllopsdag tog vi in på Bjertorps slott på Västgötaslätta för en lyxweekend. Det blev en femrätters middag, men den började dåligt. Första rätten var bräss, vilken vi båda hade lite aversioner mot. En körtel i pannan på en kalv, låter inte så aptitligt. Jag minns att servitören blev något bestört då vi inte hade rört rätt nummer ett. Men övriga rätter mumsade vi nog i oss enligt plan, så det hela fick ändå ett lyckligt utfall. Fem år senare, alltså på vår tioåriga bröllopsdag, hade vi två små barn hemma, men lyckades få barnvakt så att vi kunde åka till Linnégatan i Göteborg och äta biff. Jag minns inte så mycket mer än att det var gott, vilket kanske räcker som betyg för en restaurangkväll. Och så hade jag ju väldigt trevligt sällskap, förstås. En lite lustig detalj som är förknippad med denna tioåriga bröllopsdag är att jag gav Helene en ring som jag visste att hon ville ha. Tyvärr försvann ringen ett par år senare, till stor sorg och saknad. När vi sedan skulle byta bil på våren 2015 började jag storstäda den gamla bilen. Och under baksätet, trädd över bulten som håller säkerhetsbältet på plats, sitter denna ring. Vilken tur att jag gjorde en ordentlig städning innan vi sålde bilen.
Men idag firar vi alltså 21 år som gifta. I nuläget är det svårt att ha några förhoppningar om fler bröllopsdagar, men om jag hade fått önska skulle jag gärna ha firat 50-årig bröllopsdag. Då hade vi varit 81 och 75, vilket inte är en oskälig ålder. Men det vet vi ju alla att det inte kommer att bli så. Prästen som vigde oss var norsk och sa, ”bruk mye tid sammen”, vilket vi sannerligen har gjort. Och det är väl egentligen min stora tröst i den här situationen, att jag har haft ett så fint liv. Den dag jag somnar in, gör jag det efter ett gott liv med en fantastisk fru, underbara barn och många härliga vänner. Kan man önska sig mer? Jo, kanske att livet blev något längre. Men jag får väl trösta mig med att jag hade kvalitetstid, den tid jag vandrade på jorden!