ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Torsdag 2 juli 2020

Publicerad 2020-07-02 18:46:52 i personligt,

Idag blir jag en erfarenhet rikare när jag för första gången är med och planerar en begravning på begravningsbyrån, tillsammans med min mor och mina systrar. Eftersom jag har arbetat i kyrkan och dessutom varit på många begravningar i mina dagar, är det ingenting som är nytt i sak. Skillnaden är att man som anhörig har så många val att göra. Allt från blommor och musik, till symboler och annonser. Nu tror jag att vi fick ihop en fin begravning med många val som stämmer in på min far. Frågan är sedan huruvida jag skulle kunna hålla tårarna borta, vilket visar sig gå bra tills jag kommer hem och ska förklara för Helene vad vi har bestämt. Det går också bra i det stora hela, men när jag kommer till musiken brister det. Musik är så starkt och känsligt att jag inte kan bemästra gråten, ens när jag bara skriver titlarna. Sedan är det en del av min sjukdom att vara lite överkänslig. Vissa personer kan drabbas av omotiverade gråt- eller skrattattacker. Där är jag inte, men de senaste två åren har jag noterat att jag blir väldigt lättrörd. Så då är det kanske inte så konstigt att fälla några tårar när man som ALS-sjuk sitter och tänker på sorglig musik inför sin pappas begravning.

Det där med att reagera känslomässigt när man skriver vet jag att jag gjorde redan för många år sedan när jag höll på med min B-uppsats i drama. Ett av momenten är att göra en djupgående filmanalys. Det enda kravet var att filmen skulle hämtas från någon av genrerna action- eller skräckfilm. Jag valde en gammal svensk skräckfilm som heter Besökarna. Den är från 80-talet och är både läskig och rolig samtidigt. Åtminstone tycker jag det, som aldrig har vågat se någon annan skräckfilm i livet. Hur som helst är det ett klassiskt tema med en handling som utspelar sig i ett gammalt hus på landet, där pappan i den nyinflyttade familjen i huset förstår att det finns demoner på vinden. Naturligtvis är det ingen som tror honom i början, men vi tittare vet förstås att han har rätt och vi får följa honom när han hör hasande steg och ser kalla fläckar på vindsgolvet. Så när jag sitter vid mitt skrivbord och gör en kortfattad redovisning över filmens handling, så känner jag hur kalla kårar kilar upp för min ryggrad där jag sitter och skriver mitt på ljusan dag en lördag i början av juni. Så lättskrämd är jag.

 

Denna dag har dock inte enbart bjudit på sorgligheter. I förmiddags känner vi tydligt att vi måste göra någonting vettigt av sommarlovet och semestern. Det duger inte att enbart knalla omkring här hemma och låta dagarna förspillas, bara för att jag har ALS. Således bokade vi camping och ger oss av några dagar ihop med goda vänner som också är husvagnsägare. Och så fort vi hade bokat, kändes det så gott i hjärtat. En av orsakerna till att vi fick ändan ur vagnen tror jag är att det idag är exakt ett år sedan vi drog iväg på semester förra året och det blir så outsägligt sorgligt att sitta i soffan och tänka på hur allt var förr i tiden. Därför är det snart läge att ge sig ut och förbereda vagnen för ett nytt sommaräventyr. Det är härligt!

Kommentarer

Postat av: Marjo

Publicerad 2020-07-02 19:43:55

Vilken tur för din mamma och systrar som har dig som proffs med i förberedelserna för begravningen. :) Härligt att ni far ut med husvagnen. Det hör ju liksom till er sommar! Kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela