Söndag 19 juli 2020
Med svajande nacke, svaga ben och fumliga fingrar reduceras livet till väldigt mycket stillasittande. Jag vet inte hur många timmar jag tillbringar framför teven eller mobilen nu för tiden. Minsta sak som jag försöker ta mig an kräver enormt mycket kraft. Igår försökte jag vara med och röja lite här hemma, ta ut sopor, tömma diskmaskinen och lite annat smått och gott. Men nästan varje moment är en kraftansträngning. Naturligtvis hamnar jag i soffan efter stund. När jag satt som bäst i soffan och tittade på ytterligare en film, blev jag plötsligt varse hur smala mina lår har blivit. Musklerna försvinner i samma takt som tonåringar gör när det ska städas hemma.
I förrgår avslutade jag bloggen med att jag skulle försöka fokusera mer på liv än på död ett tag. Men när jag vaknar igår morse är det första jag läser att en jämnårig man till mig, med samma typ av ALS, precis har gått bort. Och jag känner så djupt för honom och framförallt för hans familj som blir kvar med sorgen. Så det är väl bara att acceptera att döden är en ständig följeslagare som med jämna mellanrum hojtar till och lämnar en ny påminnelse om vilken väg jag och mina vänner i ALS-världen går på.
