Tisdag 11 februari 2020
Vissa dagar kommer man till någon typ av insikt. Ens ögon öppnas mer och mer för det man egentligen redan har sett, men inte orkat släppa in i sin helhet. Igår öppnades mina ögon! Jag grät på kvällen, jag grät när jag vaknade. I normala fall går jag upp mellan klockan sju och åtta. Idag gick jag upp efter elva och kände ingen motivation alls. Vad skulle jag upp att göra? En bidragande orsak till att svårmodet föll över mig kan ha med temat för gårdagens text att göra, i kombination med att vi tittade på teveprogrammet Husdrömmar igår kväll. För när jag ser andra människor med glädje och frenesi lägga ner hela sin själ i att bygga för framtiden, blir min egen situation så förtvivlat svårhanterlig. Inte för att jag missunnar någon sin glädje och framtid! Tvärtom! Lev, människor, lev! Är ni friska, så börja varje dag med att jubla över att allt är möjligt och alla problem är lösbara! Men för mig blir det som att sitta fast i min bubbla och det är omöjligt att rymma.
Som politiskt aktiv har jag en grundinställning att allt går att förändra, allt går att lösa på ett eller annat sätt. Samma sak gäller även ALS, men som jag har skrivit tidigare är det så förfärligt ont om tid. Och så länge sjukdomen är obotlig, är det inte mycket man kan göra för tillfället. ALS-forskare kan arbeta målmedvetet och strukturerat för att lösa gåtan, vilket är fantastiskt. Men ALS-teamet kan ju inte bota mig. ALS-teamet kan följa mig på vägen mot döden för att göra den resan så uthärdlig som möjligt. Kompensera för de alltmer tilltagande besvären. Här finns goa, vänliga sjuksköterskor, kuratorer, läkare, logopeder, dietister och några kompetenser ytterligare. Men ingenting är inriktat på att hitta en lösning! Allting är inriktat på att dämpa fallet när det kommer. För fallet kommer! Men man faller ganska långsamt och hinner fundera en del medan man ser avgrunden närma sig. Som att hoppa från ett stup i slow motion, ungefär. Och sannolikheten för att en botande behandling av ALS skulle hinna ikapp mig är väl lika stor som att någon skulle råka passera med världens största och fluffigaste hölass när man faller från ovan nämnda stup. Den insikten gör ont!
Plötsligt får jag lite minnesbilder från mitt första jobb. Efter avslutade studier, när jag var arton år, blev jag anställd som dödgrävare på en kyrkogård. Nja, den korrekta benämningen är förstås Kyrko- och kyrkogårdsvaktmästare. Där arbetade jag i tre år innan jag sökte mig vidare till Posten, med motiveringen att till kyrkogården kommer jag till slut ändå. Förmodligen snabbare än planerat. Men det som slog mig är att jag så starkt förknippar kyrkogården med liv och ungdomstid. Det var ju bland gravarna jag gick på fredagseftermiddagarna och såg fram emot helgens fester. Det var ju bland alla träd, buskar och gravstenar jag drömde ljuva drömmar om framtiden. Vilket blir lite paradoxalt. Särskilt med tanke på att jag nu är lärare på Komvux, som verkligen handlar om att bygga för framtiden. Så när jag jobbade med döden låg mina tankar på livet, och när jag jobbar med livet ligger mina tankar hos döden! Märkligt!
Trots dödens närvaro, är ändå kyrkogårdar väldigt lugna och trygga platser. I mitt fall var det en någorlunda stor landsortskyrkogård. Jag trivdes bra! Och här lärde jag mig att arbeta! Att inte bli rädd för att ta i och för att smutsa ner mig. Här klipptes gräs och häckar, skottades och sandades, grävdes och skyfflades, planterades och rensades. Jag vet inte hur många gravar jag har hoppat upp och ner i, med spaden i högsta hugg. Och när man står i botten av en grav, med lervatten rinnande utför ryggen en regnig och snålblåsig novembereftermiddag, lär man sig något om livet. Och om döden! Jag har burit kistor, sänkt urnor, pratat med sörjande, tvättat gravstenar och funderat mycket runt människors livsöden. Unga och gamla vilar under ens fötter. Livet är stort, både när det börjar och när det slutar!