Söndag 2 februari 2020
Dagens datum är lite speciellt. Som en palindrom av siffror, helt enkelt. 20200202. Det är lite coolt! Denna coola dag fyller för övrigt min käre kusin, tillika riktigt nära vän år. Grattis kära du! Tyvärr kan jag inte ringa och gratulera med min slappa och otydliga stämma! Så en liten blogghälsning får duga, tänker jag! Och om någon annan av er läsare fyller år idag räknas ni självklart in i min gratulationshälsning. Alla ska med!
För övrigt har det varit en ganska kass morgon och förmiddag idag. Det var tufft att komma till ro i går kväll, eftersom det var just en sån där kväll då de mörka tankarna kröp upp till ytan vid sängdags. Jag blev tvungen att gå upp och skicka i mig en Atarax för att komma till ro. Och det gjorde jag, men tröttheten är efterhängsen och idag knallar jag omkring som en zombie här hemma. Dessutom var jag ytterst, ytterst nära att drabbas av en laryngospasm, ett luftstopp i strupen, när jag drack vatten till frukosten. Förtjockat vatten! Den upplevelsen sätter sig ordentligt på humöret och självförtroendet när det handlar om sväljning. Så det är inget vidare, för tillfället. Men det går upp och det går ner. Jag ska inte tråka ut er med mer gnäll nu, men tänker att det är viktigt att förmedla att det finns både bra och dåliga dagar. Men ute skiner faktiskt solen, vilket är härligt. Kanske bäst att gå ut i ljuset och reglera melatoninhalten en smula?
Vi bor lite i utkanten av samhället och har naturen alldeles utanför dörren, vilket jag älskar! Inte för att jag är ute i skog och mark särskilt mycket. Jag tycker att älgar och vildsvin är lite läskiga! Men att kunna sitta i sin trädgård och ha utsikt över träd och gärden är livskvalitet för mig. En av årets höjdpunkter är när våren är så pass långt gången att björkarna har fått musöron. Då vill jag sitta på baksidan av huset med grillen tänd och sommarhatten på huvudet, smuttandes på en god öl och känna att hela den varma, ljusa, härliga sommarperioden ligger framför oss. I år vet jag inte hur det blir med den saken, men jag gick just ett varv runt huset nyss, vilket faktiskt hjälpte upp humöret en smula, även om det humörmässiga utgångsläget var dåligt. Men jag gråter hellre i en solig trädgård, än på en regnig bakgård!
En annan fundering som dyker upp i huvudet, när jag går här hemma i stugan och spankulerar, är i vilken mån man kan använda självironi i svåra situationer? Jag har ett behov av att vara såväl djupt seriös, som distanserande raljant när det gäller min ALS. Min avsikt är naturligtvis inte att skrämma bort någon läsare, men på något vis upplever jag en lättnad när humorn kopplas på. Även om jag förstås i grunden är helt bottenlöst förstörd inombords! Egentligen! Jag märker ibland att det kan vara svårhanterligt för andra om jag skojar till det lite. För mig som dagligen och stundligen lever med min sjukdom är detta inte så laddat. Men det är ju omöjligt för andra att balansera vad man kan ta med humor och vad man måste ta på allvar. Förmodligen är det samma mekanismer som gäller alla människor som i något hänseende avviker från omgivningens normer, oavsett om det gäller funktionshinder, sjukdomar, sexuell läggning, etniskt ursprung eller vad det nu kan vara som kan upplevas som avvikande. Självironi fungerar, eftersom man då i grunden bottnar i seriositet kring sin person och situation. Således kan jag raljera över mig själv och min situation, men skulle inte kunna göra det om någon annan. Frågan är dock vad omgivningen tål? Ibland tror jag att människor kan bli lite trötta på mitt självironiserande. Tyvärr behöver jag ändå få använda humorn. Annars orkar jag inte!
Som jag tidigare har nämnt börjar jag att jobba imorgon. Det kommer att bli en hel del administrativa uppgifter. Mycket läsande och skrivande, tänker jag! Med vilket intervall jag hinner och orkar lägga ut texter på bloggen lär visa sig. Kanske blir det även fortsättningsvis varje dag? Kanske blir det kortare texter? Kanske blir det några dagar i veckan? Vi får ta det som det kommer, helt enkelt!