ALS - livet och politiken

Söndag, februari, regn, storm, grått och ALS! Detta talar nog! Skitdag!

Vissa dagar kan jag motivera mig att se fram emot saker, trots allt, men vissa dagar är det ohyggligt svårt. Den där meningslösheten, kombinerat med rädslan och sorgen, ibland med ett stänk av någon typ av hopp blir en smoothie med många beska smaker. Ibland en svag förnimmelse av något sött, men det beska och sura dominerar. Jag kämpar febrilt med att frammana någon vis och klok tanke. Men det är kört! Jag är varken vis eller klok idag! Men det kanske man inte kan kräva heller, å andra sidan. Så låt mig istället blicka tillbaka ett antal år. Till år 2006, exempelvis. Det var sommar, det var semester och det var sol. Mina föräldrars husvagn var kopplad. Österlen! Här kommer vi!

Vår äldsta dotter var ungefär tio månader och vi lånade mina föräldrars husvagn för att premiärsemestra i vår relativt nya föräldraroll. Husvagnen hade vi lånat många gånger tidigare, så vi var tämligen rutinerade campare. Men med ett litet barn i familjen förändras fokus en aning.

Vi drog iväg längs med hallandskusten, tog av österut vid Laholm och började fundera över lämplig slutdestination. Åhus, verkade ligga ganska bra till. Min fru ringde campingen, som i princip var fullbokad, men som lyckades skaka fram en exklusiv dyr plats med alla faciliteter som gick att uppbringa. Såsom fattiga föräldrar var kanske inte exklusivitet vår första prioritering, men med en skrikande bebis i bilen tog vi första bästa campingruta. Bara vi kom fram! Bara vår dotter slapp sitta fastspänd i sin bilstol! I efterhand kan man fundera över varför vi nödvändigtvis skulle kuska iväg fyrtio mil bort med ett litet barn i bilen? Vi kunde ju lika gärna ha åkt en timmes bilresa till någon fin camping på västkusten! Kan man tycka idag!

Campingen ville ha betalt i förväg. Vi valde att stanna i tre dygn! Men var det inte väldigt mycket människor på campingen? Och varifrån kom musiken?

Vi backar upp vagnen mellan några furor på campingrutan och sätter igång med förtältet. Men var är campingstolarna? Och bordet? Ja, ja! Vi var tillräckligt unga för att kunna sitta på förtältsmattan och äta, för all del. Vår dotter tyckte i och för sig att det var kul att få ett helt golv att krypa omkring på.

På kvällen tog vi en promenad neråt stranden. Folk, musik, party, trängsel… Vi hade lyckats pricka in en årligen förekommande beachhandbollturnering. Vi som bara ville ha lugn och ro! Halva natten låg vi och försökte acceptera discodunket som vrålade från stranden, rakt in i husvagnen och öronen på vår dotter och oss själva. God natt! När morgonen väl kom och vi öppnade ögonen, såg vi något som rörde sig i taket. Och på golvet! Och på väggarna! Och i sängen… Myror! Vår campingruta delade vi med en underjordisk myrstack. Vi drabbades av smärre panik och gick bort till receptionen och bad om att få checka ut och få tillbaka pengarna för de två outnyttjade dygnen. Totalstopp! Aldrig i livet! Betalt är betalt!

Om detta hade hänt senare i livet hade jag, för det första, argumenterat mycket hårdare och krävt att de hade löst myrproblemet om de inte lät oss checka ut med ekonomisk kompensation. För det andra hade jag checkat ut även om vi inte hade fått pengarna tillbaka, tagit den ekonomiska smällen och letat upp en liten, lugn camping utan myror, handbollar och discodunkande ungdomar och njutit av semestern. Men det hade vi inte råd med då! Men föralldel, vi fick se Ales stenar, Ystad och Kivik…