ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Lördag 8 februari 2020

Publicerad 2020-02-08 11:12:01 i personligt,

Lördag morgon och ett nytt melodikryss har just strömmat ut ur Mr Marshall. Det var inte särskilt krångligt idag! Till detta blev det som vanligt två kokta ägg, idag tillsammans med ett par mackor, lite kaffe och den sedvanliga arsenalen av mediciner. Se där, en härlig lördagsmorgon.

Apropå kaffe så kommer dagens bloggtext att ha viss koppling till kaffe, men dagens tema är egentligen vilka indirekta effekter en traumatisk upplevelse kan få.

Någon särskilt idrottsintresserad människa har jag väl aldrig varit. Visst kan jag slötitta på någon fotbollsmatch om det är VM och Sverige spelar och visst, den första söndagen i mars sätter jag på teven för att höra ljudet från Vasaloppet. Det är liksom lite vårkänsla. Men hockey är något speciellt ändå. Nu är det visserligen trettio år sedan jag gick på hockey, men på den tiden gick jag desto oftare. Idag har intresset kokat ner till sidorna 358 och 359 på Text-TV.

Egentligen är det lite opraktiskt att hålla på Färjestad när man bor strax utanför Göteborg. Men vem kan styra över sina känslor? Så jag fick nöja mig med att se när Frölunda spelade, för att uppleva stämningen. Men ibland blev det en tur till Karlstad för att få se riktig hockey;-)

Dagens bloggtext ska däremot inte alls handla om hockey eller idrott. Den ska handla om våld! Och vad våldet och rädslan kan ställa till med för jäkelskap!

 

När jag var i 20-årsåldern skulle Färjestad spela semifinal mot AIK. Värsta motståndarna! Och då menar jag inte spelarna på isen, utan svansen av rötägg som följde i lagets spår. Det var inte första gången jag stiftade bekantskap med stockholmshuliganerna, så jag visste att det skulle kunna bli bråkigt. Ibland avstod jag från att gå på match när AIK eller Djurgården var motståndare. Det blev så obehaglig stämning på arenan. Men denna aktuella match var jag alltså i Karlstad. Färjestad vann stort, förresten. Blev jag glad över det? Jo naturligtvis, men samtidigt visste jag att AIK-anhängarna skulle bli ännu jävligare efter en förlust, så det var blandade känslor. Som att köra en pinne i ett getingbo, ungefär. Getingar har för övrigt samma färg som AIK, när jag tänker efter…

Vi hade biljetter på ståplats, vilket inte var självvalt. Sittplatsbiljetterna var helt enkelt slut. Således ställer vi oss på ståplatsläktaren på kortsidan, går ganska högt upp för att ha lite överblick över såväl match som huliganer. Därifrån kunde jag studera huliganernas taktik. Två AIK-are stöter medvetet till en färjestadssupporter några gånger. Till slut tappar denne humöret och vänder sig om. Då är en tredje AIK-are, som står ett par steg högre upp, beredd och i samma stund som färjestadssupporten vänder sig om flyger AIK-aren ner och utdelar ett kraftigt knytnävslag i ansiktet på killen. Färjestadskillen lämnar läktaren för att bli omplåstrad. Och så där höll det på. Hela matchen.

Väl utanför arenan, efter en klar seger för hemmalaget, var det allmänt kaos på vägen utanför. Poliser, väktare och huliganer. Men framförallt massor av vanliga hyggliga människor som ville se en spännande match. Och få göra det ifred från ditresta grobianer, med enda syfte att skada och förstöra! Även vi var helt neutralt klädda, ingen halsduk som avslöjade vilket lag vi höll på. Vi försöker att gå så snabbt och obemärkt som möjligt mot bilen, för att snabbt komma från platsen. Halvvägs till bilen blir vi uppmärksammade av två, tre AIK-are i kängor. De skriker något åt oss, minns inte vad, varpå vi skyndar oss mot parkeringen. Men i flykten hinner en av huliganerna ikapp mig, sparkar mig på benet varpå jag faller och blir liggande på asfalten på vägen utanför ishallen. Jag ligger på mage och vänder mig mot höger. Och stirrar in i två kängor med elaka fötter i. Fötter som just stod i begrepp att börja misshandla mig. Men precis innan någon spark hann utdelas dyker två väktare med hund upp. Situationen löses upp och jag kom på fötter, varpå vi kunde springa till bilen och lämna staden. Det enda ärret var att benet som träffades när jag fälldes ömmade en del. Det enda fysiska ärret, vill säga!

För alla skador är inte synliga. Efter episoden i Karlstad började jag utveckla en fobi. En fobi av rädsla att bli misshandlad. Denna fobi yttrade sig på så vis att jag inte vågade åka till stan på kvällstid. Så småningom vågade jag inte åka till stan på dagtid heller. Helt plötsligt kunde jag inte åka med mina kompisar på bio. Jag anade illasinnade skinnskallar bakom varje gathörn! Skinnskallar beredda att kasta sig över mig, trycka ner mig i asfalten och misshandla mig grovt. Ibland trotsade jag denna rädsla, men jag var helt maniskt fokuserad på vilken väg som var den rakaste och snabbaste mellan bion och bilen. Andra halvan av filmen missade jag, på grund av dessa tankar. Om sedan någon av mitt sällskap råkade stanna till och titta i ett skyltfönster på väg mot bilen höll jag på att bli galen. Förstod de inte att det var livsfarligt? Förstod de inte att det kunde hoppa fram skinnskallar bakom varje hörn och börja misshandla oss? Fobin höll i sig i flera år. Jag minns att jag vid något tillfälle stod i en kö och hörde någon tala med stockholmsdialekt bakom mig. Jag blev iskall och helt stel! Så djupa spår skapade stockholmshuliganerna som jag mötte en vinterkväll i Karlstad!

Så småningom lyckades jag dock bota mig själv genom att i små steg närma mig stan. Om vi skulle in till stan på kvällen, åkte jag först in på dagen och promenerade samma väg i dagsljus. Som en liten uppvärmning, kan man säga.

Så den våldsamma historien i Karlstad vårvintern 1988 besvärade mig i flera år. Till slut började jag bli osäker på vad som är normal försiktighet när man vistas i en stad och vad som var fobisk rädsla? Så man kan säga att trebokstavskombinationer som börjar på A, har förstört en hel del av mitt liv. AIK förstörde fem år i ungdomen. ALS förstör resten av livet från och med nu. Skillnaden är väl att AIK är gult och svart, men ALS är bara svart. Nattsvart!

Kommentarer

Postat av: Monica

Publicerad 2020-02-08 11:54:40

❤️❤️

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-02-08 12:08:54

Ja herregud det minns jag när ni kom hem från den hockeyresan 😰! Ni var rätt upprörda och chockade båda två då. Trauman sätter sig djupt och är svåra att helt bli av med 😢.
Kramar syster ❤

Postat av: Robban

Publicerad 2020-02-08 12:41:24

Du skriver fantastiskt bra, det borde verkligen ha räckt med aikfobi den är vi många som delar.

Svar: Tack! Jo, den fobin hade jag kunnat uthärda;-)
Stefan Hagman

Postat av: Anna Enggren

Publicerad 2020-02-08 15:28:20

Vad bra att du kan vara med i Invest! Men jag förstår verkligen din frustration, när du inte kan vara med i diskussionerna! Som lärare skulle dina reflexioner vara värdefulla där!

Angående dagens inlägg - visst är det läskigt att en händelse, som för en maktberusad ung man kan vara ingenting,leder till rädsla och oro i åratal för den som blir utsatt! Gullig bild, i alla fall!

Svar: Jo, det var en upplevelse som hindrade mig mycket. Det är lätt att förstöra och riva ner saker...
Stefan Hagman

Postat av: Sonja

Publicerad 2020-02-09 10:17:33

Vad skönt att du tillslut kunde bryta isoleringen - även om stockholmare är läskiga.
Har en nära som blev utsatt för överfallbrott 1992 och även om vi inte träffades fören 6 månader senare så har det påverkat och i bland fortsatt påberkar oss båda. Det är inget som går över bara så där.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela