ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Onsdag 19 augusti 2020

Publicerad 2020-08-19 17:55:58 i personligt,

Skolstartstid igen! Hur många gånger har man inte återvänt till vardagen i mitten av augusti, oavsett om det har varit till studier eller arbete. 1984 minns jag alldeles särskilt. Det var det år jag började på gymnasiet och helt plötsligt hade blivit stor och skulle åka in till Göteborg och börja i en stor okänd skola bredvid Nya Ullevi. Dagen innan gymnasiet startade åkte jag och min kompis Ulf upp till Mollsjön, en skogsjö några kilometer utanför samhället, på min gamla Honda 125 K5. Efter lite simmande och badande satt vi vid sjön och konstaterade att vi i princip var vuxna nu. Gymnasiet! Det lät inte dåligt i våra öron. Nu hade jag tyvärr blivit antagen till fel skola. Jag ville gå i Kungälv, vilket var mycket närmare och kändes som ett mer naturligt val i min värld, men trycket på att få gå ekonomisk linje var hårt i mitten av 80-talet, så det var bara att foga sig.

 

Det var sommarvarmt när jag började på Katrinelundsgymnasiet denna augustitisdag. Jag tror att jag tog bussen ner den första dagen. Då kunde jag få lite sällskap av några andra ungdomar, vilket kändes tryggt. Men av någon anledning kändes allting bara helt fel. Jag hade ingen av mina närmaste kompisar på skolan, skåpnyckeln krånglade hela tiden varpå jag, trots upprepade besök hos vaktmästeriet, blev tvungen att bära runt på mina böcker och kläder dagarna i ända. En bestämd idrottslärare höll någon form av kollektiv utskällning till gruppen, vilket gjorde mitt förhållande till det förhatliga skolämnet Idrott ännu värre. Enkelt uttryckt; Jag trivdes inte och ville inte vara där! En lustig liten anekdot i sammanhanget är att jag många år senare sökte en tjänst som lärare på skolan och blev kallad till intervju. Det första jag blev informerad om var att tjänsten redan var tillsatt, men att de ville träffa mig ändå. Således blev det ingen lärartjänst på Katrinelundsgymnasiet för min del.

Det blev heller aldrig några studier på skolan 1984. Hela upplevelsen gjorde att jag fick en massiv aversion mot skolan, vilket mina föräldrar noterade. Efter lite samtal om olika alternativ hemma i köket dök alternativet folkhögskola upp. Och det nappade jag på! Vad intressant att läsa en skolform som ingen annan jag känner gör! Dessutom ihop med vuxna, vilket tilltalade mig efter knappt två skräniga veckor i de tegelgula korridorerna på Skånegatan. Som grädde på moset hade folkhögskolan terminsstart först några dagar in i september, så jag missade ingenting. Med fartvinden i ryggen parkerade jag motorcykeln för sista gången vid gymnasiets skolgård, går in i byggnaden, knallar in på expeditionen och överlämnar ett brev från mina föräldrar om att jag avslutar mina studier med omedelbar verkan. Fri som fågeln tog jag en mc-tur genom stan tillsammans med en annan mc-buren kompis. Vi tog en fika och jag kände en lättnadens suck svepa genom kroppen.

Uppropet på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke ägde rum klockan sjutton en regnig måndag i början av september. Vilka lokaler! Vilken atmosfär! I det hundra år gamla trähuset samlades en brokig skara människor, många med varierande livserfarenheter. Och så var vi en handfull elever under arton år. Här valde jag ämne efter intresse. Om jag inte minns fel, lyckades jag få ihop åtta timmar samhällskunskap i veckan, varav hälften var inriktade på politiska ideologier och hälften på kommunal styrning. Sedan kryddade jag anrättningen med historia, religion, svenska, engelska och matematik. De sistnämnda ämnena behövde jag för den allmänna behörigheten. Sedan tillkom det obligatoriska ämnet SANT (sniffning, alkohol, narkotika, tobak) eftersom nykterhetsrörelsen var huvudman för skolan. Sedan måste jag erkänna en blunder i schemat. Sista lektionen på måndagar valde jag Idrott, av den enkla anledningen att jag trodde att även det var obligatoriskt. Att ämnet i själva verket var frivilligt kom jag på långt senare, men då var det lika bra att löpa linan ut. Med handen på hjärtat var det säkerligen något jag behövde!

Den enda egentliga nackdelen med skolan är att den låg några mil hemifrån, på andra sidan stan. Om bussarna stämde tog det ungefär en timma att resa enkel väg. Bussen avgick klockan 6.57 från Nödinge, vilket var en ohyggligt tidig timma för sextonåringen. När det var hyggligt väder tog jag motorcykeln och halverade restiden, men vinterhalvåret var förfärligt långt på den här tiden.

När man kom in i skolan kunde man ta av direkt till vänster innanför dörren, köpa lite kaffe eller varm choklad i automaten och gå in i biblioteket. Det var inget stort bibliotek, men tillräckligt rymligt för att härbärgera några soffor och mysiga läshörnor. Då kände jag att jag befann mig långt från den larmande gymnasieskolan och kunde nöjt konstatera att jag gjorde rätt som valde folkhögskolan. Att jag senare i livet blev gymnasielärare är tämligen ironiskt. Ibland funderar jag över om jag är den enda gymnasielärare i Sverige som aldrig har tagit studenten?


Kommentarer

Postat av: Uffe

Publicerad 2020-08-19 20:49:33

Vi hade sköna snack på klippan vid Mollsjön, broder! Härliga minnen ❤️

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-08-19 21:44:52

Jag minns så väl din vantrivsel, du låg i hammocken på den inglasade altanen hemma med armen över ögonen och det gjorde ont i storasysterhjärtat att se 🥺! Det var fint att du kunde komma till Wendelsberg och läsa vidare, en annorlunda skola där jag läste till fritidsledare åren innan. Sen tog du över och visst fick väl också du heta Hagge? Vilket jag gjorde mina två år... Många roliga minnen, dock inte just ämnet SANT med den fantasilösa läraren vi hade...
Roligt att läsa om det och få minnen tillbaka 😍!
❤❤❤

Postat av: /carina

Publicerad 2020-08-19 21:53:02

Vad härligt när alla bitar faller på plats skolmässigt!

Postat av: Anna Enggren

Publicerad 2020-08-20 17:14:10

Visst kände man sig rätt stor när man började gymnasiet. Men - nog ser du bra ung ut på fotot! Jättegulligt!

Postat av: Britt-Marie Hagman

Publicerad 2020-08-20 22:41:46

Wendelsberg, en trevlig skola! Jörgen Friman och Sture Hallbert??? Även vår granne på landet med det kända namnet Anders Wall jobbade väl som lärare där!? Idag är bara Jörgen kvar och han träffade jag för något år sedan!! Roligt att höra om dina skolminnen!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela