ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 7 augusti 2020

Publicerad 2020-08-07 21:20:00 i personligt,

Idag för två år sedan var det tisdag. Temperaturen utomhus var snarlik den som råder idag, det vill säga riktigt höga sommartemperaturer. Det var ju sommaren 2018, vilken bjöd på rejäl värme hela sommaren. Hur som helst är det på dagen två år sedan vi hämtade våra nya katter. Musse, Simba och Doris. Det där med katter är något som jag började förstå mig på först i tonåren när min syster tog hem en liten kattunge som annars hade blivit ihjälslagen. Hon fick heta Smulan och flyttade in i mitt barndomshem när jag var femton år. Vi hade hund dessförinnan, så jag såg mig alltid som en hundmänniska. Men så fel jag hade! Många år senare, när Smulan var så gammal att mina föräldrar inte längre trodde att hon kunde få ungar, slutade de att ge henne p-piller. Ack så fel de hade! Ut ploppade Mozart och Louise, vilka fick flytta hem till mig i stugan när de var redo att lämna sin mamma. Då var jag 25 år och insåg att ett hem utan katt, bara är ett hus.

 
 

Livet rullade vidare och Helene flyttade hit. Efter några år skaffade vi ytterligare en katt, Laban. Det visade sig vara oklokt, eftersom Louise och Laban aldrig kom överens. Det morrades och kivades i kattlägret under hela deras gemensamma livstid. Innan Mozart och Louise avslutade sina dagar hade vi fått Amanda och Elin, så våra barn har alltid varit vana vid att höra ljudet av små tassar på golvet. Mozart och Louise försvann ur våra liv under våren 2010 och Laban fick vi behålla fram till december 2017. Det var stor sorg och tragik när vi tvingades ta bort honom. Samtidigt bestämde vi oss för att skaffa nya katter så småningom. Under sommaren 2018 tingade vi således de tre små bastarderna som idag härjar i Bergslyckan och den sjunde augusti 2018 flyttade de således hit.

 

När vi skaffade dessa nya små missar bestämde vi oss för att göra allting rätt. Vi vaccinerade, chippade och kastrerade samtliga missar i rätt tid. Därefter har vi gett dem rätt foder i rätt mängd, så de håller midjemåttet. Vad vi dessutom har lyckats med är att uppfostra tre vassa jägare, så inte en gråsparv och inte en skogsmus går säker i skogarna runt Bergslyckan. Men aldrig har jag ångrat att vi släppte lös tre små missar på våra ägor. Vad kan man mer önska i livet än ett rött hus med vita knutar, en underbar fru, härliga ungar och tre tokstollar till katter?

 

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-08-07 21:41:32

Självklart hör det till att ha katter när ni bor som ni bor! Alla har sina egna små personligheter <3!
Liksom övriga i familjen :D!
Kramar till er <3

Postat av: Tess

Publicerad 2020-08-07 21:50:18

Helt enig. Katter är underbara. Tuffa, självständiga, gosiga 😻.

Postat av: Anneli

Publicerad 2020-08-08 01:15:47

Håller fullständigt med. Att tro att man är hundmänniska.... för min del är jag både och 💗 ett liv utan mina djur är ofattbart 💗 jag älskar djur helt enkelt. 💗 mina familjemedlemmar har fått acceptera detta 🥰😊💗

Postat av: Britt-Marie Hagman

Publicerad 2020-08-08 10:13:04

Du är rik du Stefan! Det är underbart att du verkligen njuter av livet, trots spöket som ställer till det för dig ibland! Önskar dig många, många lyckliga stunder med de dina!! 🤗

Postat av: Sonja

Publicerad 2020-08-08 20:27:06

Själv var jag en hundmänniska (fick min första egna när jag var 5) tills jag för åtta år sedan såg Miss Norris på blocket, en grå skönhet på sex år som behövde omplaceras. Jag föll som en fura.

Numer har vi med tre missar. Tre är ett bra tal i en kattflock tycker jag :)
Hund blir det nog aldrig igen...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela