ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Torsdag 9 april 2020

Publicerad 2020-04-09 11:44:00 i personligt,

När jag var ung hade jag i huvudsak tre intressen som upptog min tid. Teater, musik och politik. Teatern blev en relativt kort sejour, kanske två år. Jag ramlade in i ett amatörsällskap med nedåtgående trend. Föreningen hade tidigare arrangerat lokalrevyer och engagerat ett sextiotal glada amatörer, om jag inte minns fel. När jag steg in i föreningen hade antalet aktiva skådespelare sjunkit till åtta stycken. Men det gjorde inte verksamheten mindre rolig för min del. Jag dök upp en mörk måndagskväll och fick genast en roll att öva in. Ombudsman Lindell i Vilhelm Mobergs pjäs Kassabrist. Vi övade och övade och övade. Sedan gav vi en föreställning med ungefär 200 besökare. Därefter spelade vi inte föreställningen någon mer gång, vilket så här i efterhand kan tyckas vara helt idiotiskt efter alla timmar vi la ner på att öva in det hela. Hur som helst var det vansinnigt roligt och lika nervöst. När man står i kulisserna och väntar in rätt tillfälle att gå ut på scenen förbannar man sig själv för att man frivilligt utsätter sig för denna djävulska plåga. Så går man ut på scenen, levererar den första repliken och all nervositet bara försvinner. Eller försvinner och försvinner. Den ersätts av en känsla av eufori som gör att man aldrig vill gå av scenen igen. Det är total lycka! Den känslan kan jag sakna ibland.

Politiken har ju stannat kvar i mitt liv, även om karaktären på engagemanget har varierat under åren. Det är ett stort steg från att vara ordförande inom ungdomsförbundet till att vara ordförande för en kommunal nämnd. Från allmänt tyckande, till skarpa förslag och yttersta ansvar. Och när man är ytterst ansvarig orkar man inte alltid med allmänt tyckande. Förslag som inte är genomarbetade och genomförbara har liksom inget utrymme i ens tankebanor i det läget. Det är redan fullt. Ett av mina tyngsta beslut som ordförande i Kultur- och fritidsnämnden var när vi beslutade oss för att lägga ner den kommunala driften av en vikingagård som finns i min kommun. Byggnaden är en replika på en vikingagård och uppfördes ursprungligen med samma metoder och verktyg som fanns på vikingatiden. Det var från början ett EU-projekt, men vid tiden för beslutet hade kostnaderna sedan många år belastat den kommunala budgeten. För att kunna bibehålla en rimlig drift med kommunanställd personal, hade vi varit tvungna att utöka verksamheten och därmed öka kostnaderna. Alternativet var att lägga ner verksamheten. Min uppfattning, när jag tog över ordförandeklubban i Kultur- och fritidsnämnden, var att frågan hade legat och skvalpat ganska länge utan att något beslut hade fattats. Så vi diskuterade frågan och kom fram till att den bästa lösningen vore att vikingagården blev föreningsdriven, på samma sätt som kommunens övriga museum. Nu var detta inget roligt beslut, eftersom jag på det personliga planet tycker att museiverksamhet är både viktig och rolig och gärna hade kunnat skjuta till mer pengar. Men budgeten måste ju också gå ihop. Jag ska inte veckla in mig mer i detaljerna, men vi bestämde i varje fall att vi ville ha ett stormöte med allmänheten för att diskutera frågan. Den var känslig. Således äntrade jag och min vice ordförande scenen på teatern. På sätt och vis handlade det om kassabrist även den här gången, med den skillnaden att det var roligare att stå på scen som ombudsman Lindell än som ordförande Hagman. I salongen satt ett 50-tal upprörda människor i vikingakläder. Men när många upprörda känslor hade ventilerats och vi närmade oss en lösning på hur driften skulle kunna skötas genom föreningens försorg, vände stämningen och blev kreativ och positiv. Så ibland kan ett tungt beslut ändå mynna ut i något bra. Sedan är det förstås så att det man själv är intresserad av, vill man ha en större budget för. Jag vet inte hur många beslut jag har varit med om att fatta där jag egentligen hade velat besluta annorlunda, men där omständigheterna har gjort det omöjligt. Men det är ju så det fungerar. Egentligen är det ingen större skillnad på ens privatekonomi och den kommunala ekonomin. Man måste prioritera. Om jag vill köpa en ny bil måste jag klara av amorteringar och räntekostnader, men då kanske jag inte kan åka till Grekland på semester. Måste man bygga en ny skola, får man hålla nere andra kostnader. För att skapa utrymme kan man minska sina utgifter eller öka sina inkomster. Som privatperson kan man ta ett extrajobb eller skaffa sig ett jobb med högre lön, som kommun kan man höja skatteintäkterna. Vilket inte alltid är så populärt. Ja, ja, nog om kommunpolitik.

 

Musik! När jag var fjorton år anmälde mina föräldrar mig till en elorgelkurs. Jag hade försökt mig på att spela piano under mellanstadiet, men dessa lektioner handlade mest om att öva nedslag. Så efter en termin med pianolektioner kunde jag fortfarande inte spela en enda låt. Efter den första lektionen på elorgelkursen kunde jag spela en hel låt med melodi, ackord och bas. Det var skitroligt! Jag fortsatte några terminer under tonåren, men slutade när ungdomsgården lockade mig mer. Men jag fortsatte att spela för mig själv där hemma. När jag var 25 år fick jag ett ryck och bytte bort den gamla trämöbeln till orgel mot en modern variant. Och så började jag ta lektioner igen. Eftersom jag levde ensam behövde jag något kreativt att fylla tiden med. Således hördes orgeltoner klinga från min lilla stuga igen. Men de senaste åren har familj, hus och politik upptagit den mesta tiden, så min gamla trotjänare från 1993 har blivit lämnad ensam och orörd i gästhuset under ett par års tid. Tills igår! Plötsligt insåg jag att just orgelspelande är en av de saker som snart kommer att bli omöjligt att göra, när armar och händer blir förlamade. Således hastade jag ut i gästhuset och släpade fram orgeln i ljuset och lät fingrar och fötter spela igen. Underbart! Ja, det kanske inte lät underbart i andras öron, men för min del var det underbart att få producera mer eller mindre harmoniska toner igen. För det är just detta musiken har betytt för mig genom åren. Att spela för mig själv och därmed sjunka in i andra tankar. Så nu återstår att se hur lång tid det tar innan orgeltonerna klingar ut för evigt.

Kommentarer

Postat av: Uffe

Publicerad 2020-04-09 16:55:52

Något av Anders F som kom ut ur dina fingrar? Drömde? Billys väntan på Isabel? Fem år på torken? Skördevisa?

Svar: Jag skummade igenom Rönnbloms alster men stannade till hos Tre kärlekar samt hos en låt som jag skrev själv i oktober 1996😊
Stefan Hagman

Postat av: Anna Enggren

Publicerad 2020-04-12 12:45:09

Här får man veta mycket om dina förehavanden, både förr och nu. Kul! Ostbågen, vilda påskfester och nu detta - att du spelar orgel! Vem hade väl anat det? Hoppas att du har en hygglig påsk! Snaps via peggen?

Svar: Jaså, det har jag aldrig berättat? Hmm... Det blev en del rödvin via peggen i alla fall. Skönt att få känna sig lite mänsklig igen😊
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela