Torsdag 2 april 2020
Jag hade en ambition att ge allas kommentarer här på bloggen ett svar. Det har inte riktigt fungerat och igår såg jag att det låg över hundra obesvarade kommentarer och väntade. Jag kommer inte att hinna svara på alla. Men jag har läst alla och jag uppskattar när ni kommenterar. Bara så att ni vet!
Idag har det varit betydligt gråare och tristare, såväl väder- som humörmässigt. Egentligen har jag inte gjort någonting av värde, förutom att jag hämtade min tonåring efter skolan. Men två avsnitt av Bron har det blivit. Denna omtalade serie som jag aldrig har kommit mig för att titta på. Men en sjukskrivning och en sjukhusvistelse för ju med sig att frigöra tämligen mycket tid. Således har jag nu sett mig igenom säsong ett och är nu inne på tredje avsnittet i säsong två. För några veckor sedan tog jag mig an Kalifat, som var riktigt bra. Det är roligt att se lite nya svenska serier. Annars har jag en fallenhet för lite äldre serier såsom Polisen i Strömstad, Hem till byn, Träpatronerna, Ärliga blå ögon, Sinkadus, Hedebyborna eller de tre säsongerna om studierektor Bertilsson i Kalmar. Fast allra högst bland äldre serier håller jag Lars Molins epos, Tre kärlekar. Av någon anledning har jag alltid haft en romantiserad bild av fyrtiotalet. Kanske är det alla filmer om krigsåren och beredskapstiden som har signalerat någon känsla av samhörighet som påverkar mig? Inte vet jag, men Tre kärlekar är i vilket fall som helst ett fantastiskt epos.
För ett tag sedan skrev jag om att föreställningen med GES blev framflyttad till mars 2021. En flytt som är fullt förståelig i dessa tider, men som väcker många tankar om hur livet ser ut i mars 2021. Tråkigt är det med flytten, även om jag förstås hoppas vara i tillräckligt fungerande form för att kunna gå på konsert. I vilket fall som helst kontaktade min ena syster GES och undrade om de kunde muntra upp mig på något sätt? Således damp det idag ner ett vadderat kuvert i min brevlåda. Det var en signerad t-shirt, ett nyckelband samt en bok om GES. Det var en rolig uppvaktning! Stort tack till såväl min syster som till GES!
Igår kväll hittade jag information på ett läkemedelsföretags hemsida om planerade studier för läkemedel mot ALS. Där stod att läsa om en planerad studie med femton patienter i Sverige och en välplacerad knapp att trycka på för den som ville veta mer. Det ville jag, varför jag anmälde mitt intresse. Idag kom svaret att studien redan var avslutad. Och där har vi återigen en sån där bergochdalbaneeffekt som jag så många gånger har stött på under min sjukdom. Ett litet hopp som tänds, följt av en smäll på fingrarna. Eller ibland som en rejäl tjottablängare rätt i nyllet, som den dagen i december då jag fick besked om att det inte var neuroborrelios jag hade. Nu är jag något luttrad, men de där små halmstråna av hopp behövs för att orka fortsätta kämpa. Låt oss hoppas att det dyker upp nya!
Ytterligare en bergochdalbanehistoria är elen på den gamla Volvon. Jag har en gammal S70 som andrabil. Den har rullat på som den ska för det mesta, men för några veckor sedan började den alltså att ladda ur batteriet. Efter lite mätande och laddande åkte jag iväg och köpte ett nytt batteri och en ny modern laddare. I och med att bilen rullar så lite, tänkte jag att det kan vara bra med underhållsladdning då och då. Så för ett par veckor sedan blev bilen ståendes orörd i fyra, fem dygn varpå batteriet var helt tomt igen. Och nu ville inte laddaren ens försöka ladda upp det, utan signalerade att det var förstört. Således tycks det som att någonting i bilen, med kraft suger ur batteriet all dess styrka. Det mest tröttsamma med det är att jag måste lämna in eländet till en bilelektriker som får felsöka och reparera. Precis vad jag vill lägga pengarna på i dagsläget! Men utan bil blir jag totalt isolerad, så det är väl bara att betala, blunda och se glad ut antar jag. Dessutom är det världsliga ting! Så låt mig istället glädjas över att den kommande tiodygnsprognosen ser ut att bjuda på gott om solljus, vilket borgar för goda våriga dagar framöver. Det behöver vi!
