Tisdag 21 april 2020
I lördags plockade vi fram filmen från vårt bröllop, den 12 juni 1999, och tittade på den ihop med våra tjejer. Det har ju gått drygt tjugo år sedan dess, så en hel del förändringar har ju skett på människor i vår omgivning. Själva ser vi förstås likadana ut nu;-) Att titta på en film som innehåller så mycket glädje, fest och framtid i det här läget blir tämligen dubbelt. Visst är det roligt att visa sina barn hur vi och övriga släktingar och vänner såg ut för tjugo år sedan och visst är det roligt att se det även för vår del. Men samtidigt väcks ganska mycket vemod till liv. Våra föräldrar var i sextioårsåldern när vi gifte oss och själv lär jag väl aldrig bli sextio. Jag satt och gjorde ett överslag över hur gammal jag skulle vara när våra döttrar gifter sig och kom fram till att jag borde ha varit i mina krafters dagar fortfarande, åtminstone tillräckligt för att kunna ha varit med och engagerat mig i att anordna festligheterna. Men jag får väl delta i deras minnen i stället.
Men allt var naturligtvis inte vemod. Barnen tyckte att det var ganska roligt att se förfriskade äldre släktingar ohämmat släppa loss på dansgolvet. Sedan fick de se sin far framföra sin egenhändigt skrivna sångtext, tonsatt av en av vännerna. Historien med denna låttext tvingar oss att vrida blickarna tillbaka ytterligare några år i tiden och vi landar sommaren 1995. Sommar, semester och ett gäng lösa och lediga ungdomar, några år under trettio i alla fall, kuskade iväg till Öland i olika fordon. Själv rattade jag bil och husvagn, ett annat par kom med Corvette, så ytterligheterna var ganska stora. På väg till Öland satt vi i vår bil och roade oss med att hitta på fåniga namn till fiktiva dansband. Ett namn som fastnade i min skalle var Lasse Lajbans orkester, vilket vi alla tyckte var fånigt och roligt. Sedan var det inte så mycket mer med det. Men ett par dagar senare satt vi i förtältet till husvagnen och kände oss sommarlediga. Själv var jag utrustad med ett tomt kuvert som det hade legat vykort i, en blyertspenna, en gin och tonic samt en hjärna full av ord som ville sorteras i rätt ordning i skriven form. Plötsligt drog jag mig till minnes en gammal vänlig präst som alltid utbrast ”Får jag krama dig?” när han sprang på min vän som senare kom att tonsätta min text. Hur som helst utmynnade det hela i att dansbandstexten Får jag krama dig föddes. Hela texten är en parodi på dansbandsgenren där Rut och Bengt möts på danshaket, blir förälskade, gifter sig, skaffar barn och umgås med sin släkt. Fåniga och förutsägbara nödrim kryddar anrättningen och vi hade väldigt roligt åt den texten den sommaren.
Lördagen den 5 juni 1999 hade jag precis läst min första termin på Göteborgs universitet och kände mig riktigt sommarledig, när jag hör en bildörr smälla igen framför huset. Och där kom vännerna för den obligatoriska svensexan. Jag ska inte rekapitulera vad som hände, men den centrala aktiviteten var att jag blev förd till en inspelningsstudio för att spela in Får jag krama dig på CD. Och nu var tempot rejält upphottat och tonarten i de övre regionerna av vad min röst klarade. Till det ska sägas att jag aldrig har lärt mig någon sångteknik överhuvudtaget, så där stod jag som en glad amatör och fick ta i ända från tårna för att försöka nå upp till de rätta tonerna. Det blev ingen skönsång, men det var vansinnigt roligt. Naturligtvis fanns även en karaokeversion av låten tillgänglig på vårt bröllop, så det var bara att äntra scenen och gå live till alla gästers lycka och glädje. Och det var bland annat detta våra barn fick beskåda i lördags när vi hade lite filmvisning.
Jag måste nog säga att bröllopsdagen är en av de roligaste dagarna i mitt liv. Vi gifte oss i Starrkärrs kyrka, där jag några år tidigare hade arbetat som vaktmästare. Där hade jag bevittnat många vigslar och jag brukade alltid småprata lite med brudparen innan jag stannade kyrkklockorna och öppnade dörrarna in till kyrkorummet. Och ständigt denna blandade känsla av nervositet och lycka. Därför kändes det extra roligt att själv få stå i just detta vapenhus i just denna kyrka tillsammans med min blivande fru just denna dag. Hela bröllopsdagen var fylld av fest och glädje, god mat och dryck, framåtanda och liv. Sedan är det lite kul att för en enda dag i livet tillsammans få stå i centrum för allas uppmärksamhet. Det händer inte särskilt ofta, så det är bara att njuta. Det jag minns mest från själva vigselakten är prästens upprepade uppmaning; Bruk mye tid sammen. Han var norsk, nämligen. Men nog har vi följt det rådet alltid. Vi har tillbringat mycket tid tillsammans under alla år. Det har varit värdefullt!
Låt mig avslutningsvis få bjuda på sångtexten till Får jag krama dig. Originalinspelningen från den 5 juni 1999 finns på en CD hemma hos mig för den som är intresserad av att lyssna på när en 31-årig man halvskriker fram en dansbandsparodi!
FÅR JAG KRAMA DIG
Jag gick till stadens danspalats på hösten nittitre
och satte mig vid baren och en flicka fick jag se
Hon stod framför orkestern och såg sig vilset kring
flickan som jag längre fram skulle erbjuda en ring
Ref.
Får jag krama dig min vän
får jag följa med dig hem
får jag hälsa på din mor och på din far
får jag hålla i din hand
skall vi knyta några band
får jag klappa dig och säga; Du är rar
Jag stega fram till flickan så, sa hej jag heter Bengt
och orden flöt väl inte riktigt som jag hade tänkt
men flickan som var trevlig tog tag i handen min
då fick jag mod i själen och sa Rut nu är jag din
Ref.
Får jag krama…
Tiden rann iväg och vi var lyckliga som få
en vårdag sa jag till min Rut vi skall till prästen gå
och bröllopsklockor ringde stolt jag förde fram min brud
nu delar vi på allt det har vi lovat inför Gud
Ref.
Får jag krama…
Nio månar senare kom storken till vårt bo
vi fostrade vårt kära barn till kärlek hopp och tro
vi levde efter mottot värme ömhet och respekt
och träffa ofta vänner och vi umgicks med vår släkt
Ref.
Får jag krama…
Ref.
Får jag krama…
Stefan Hagman 1995
