ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 3 april 2020

Publicerad 2020-04-03 17:16:23 i personligt,

Idag har jag nästan inte gjort någonting. Jag klev upp klockan nio, åt frukost, fick ont i magen och gick och lade mig igen. Sedan sov jag till halv två. I dessa tider vill man helst inte känna någon konstig känsla i kroppen. Det vill man väl aldrig egentligen, men kombinationen av ALS och Corona känns inte helt önskvärd. Men peppar, peppar tror jag att faran är över och nu på eftermiddagen har jag åtminstone kommit igång med att spackla lite ojämnheter på väggarna i yngsta dotterns rum, medan min fru har kommit igång med målning av lister och karmar. Det tröttsamma med att jobba är flåsigheten när jag böjer mig och sträcker mig. Den sitter där och är i vägen, vad jag än ska göra. Flåsigheten.

 

Den delen av huset som vi renoverar nu, byggde vi 2003. Då hade min fru precis tagit sin sjuksköterskeexamen och jag hade en termin kvar på gymnasielärarprogrammet. Så det var lite att pyssla med det året, såväl teoretiskt som praktiskt. Men just den kombinationen har jag alltid älskat, eftersom man använder så olika delar av kroppen. Praktiskt arbete kräver sitt tänkande och teoretiskt sitt. Fördelen med att bygga eller renovera ett hus är att man kan se ett konkret resultat av sitt arbete. Som lärare tar det lång tid innan man kan se resultatet och då i form av att eleverna lyckas med sina uppgifter och går ut med godkända betyg. Det är också trevligt, förstås. Men ibland är jag lite mer rastlös och längtar efter omedelbar behovstillfredsställelse och då passar fysiskt arbete med hus och hem bättre.

Nu känner jag väl mer frustration över att jag inte kan fortsätta med någonting på samma sätt som jag har gjort tidigare. Jag nämnde häromdagen att min lärartjänst ligger ute på Platsbanken nu. Aj, vad det gör ont! Cornelis Vreeswijk sjunger i Somliga går med trasiga skorMedborgare om etthundra år finns du ej längre till, då har nån annan tagit din stol, det vet du inte av, du känner varken regn eller sol, ner i din mörka grav”. Men när det inte har gått etthundra år ännu och man inte ligger i sin mörka grav, men ändå måste se någon annan ta ens stol, känns det bittert. Men det är naturligtvis det enda möjliga att göra, eftersom jag inte kan prata längre. Och på måndag släpper jag uppdraget som vice ordförande i kommunfullmäktige. Aj, igen! Och som vice ordförande i demokratiberedningen. Aj! Och som vice ordförande för ortsutvecklingsmötet i Nödinge. Aj, ytterligare en gång!

Apropå aj, så drar jag mig till minnes en tidig vardag för ett tiotal år sedan då vi var lediga samtidigt och skulle ta med barnen till ett lekland i Mölndal. Förmodligen var det påsklov för mig och föräldraledigt för min fru. Hur som helst hade det regnat ordentligt på natten innan, för när jag tittade ut genom fönstret såg jag att den presenning som skyddade det pågående altanbygget hade blivit rejält nedtyngd av regnmassorna. Så jag hoppade käckt ut på altanen i barfota för att medelst lämplig pinne trycka ut vattnet. Men när jag i min iver var målstyrd på att finna denna lämpliga pinne, bortsåg jag helt från de ännu omonterade takplåtarna som låg på lämpliga och olämpliga platser på altangolvet. Effekten blir att jag springer ut och lyckas dra utsidan av stortån längs den vassa plåten, som likt en kniv skar ett långt och djupt sår i foten. Vårdcentralen? Nej, vi skulle ju till lek- och buslandet, så där satt jag med en bultande fot, alltmedan barnen busade och roade sig. Vad gör man inte för sina barn!

Och det där med att vara stark och tålig pappa leder osökt in mina tankar på en liten berättelse från min barndom. Det är ingenting jag minns själv, men mina föräldrar har berättat om händelsen många gånger. Jag var i treårsåldern och hade klämt mitt lillfinger i ytterdörren hemma. Aj, igen, förmodar jag. Mina föräldrar åker in till sjukhuset för att få fingret omplåstrat och får beskedet att det måste sys. Min far tar på sig uppgiften att vara stark och erbjuder min mor att vänta utanför, medan han följer med mig in till läkaren. Det tar en stund och min mor väntar i godan ro i väntrummet, tills en sköterska öppnar dörren och säger att ”Nu kan Fru Hagman komma in”. Inne i behandlingsrummet finner så Fru Hagman, det vill säga min mor, sin treåring, det vill säga jag, sittandes på armen på en sköterska i gott skick med ett glatt humör. På en brits med huvudet i nedåtläge och kritvit i ansiktet ligger Herr Hagman, det vill säga min far. Men jag är glad och tacksam att han med högburet huvud tog sig an sin faderliga plikt och följde med mig in till läkaren i alla fall. Även om det högburna huvudet sänktes en aning innan det hela var avklarat.

Låt mig tillönska er en trevlig fredagskväll!

Kommentarer

Postat av: Anneli

Publicerad 2020-04-03 17:32:38

😢 tårarna kom idag, blir så ledsen för din skull. Du behövs, det blir så smärtsamt 😥

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-04-03 17:32:48

Vad fint du beskriver pappas insats ❤ trots att vi så många gånger senare skrattat åt detta när mamma på sitt något skadeglada sätt berättat om det 😂...
Hoppas det går bra med renoveringen i helgen!
Kram syster 🥰

Postat av: christine

Publicerad 2020-04-03 17:44:35

Om man bortser från den trista läsningen om jobb och politiken, så blir det ändå ett leende på slutet när man läser om din Far som onekligen tappade färgen ordentligt. Ha nu en fin helg,passa på att njuta av vädret, hoppas vi på att den utlovade värmen kommer.Stor Kram till er alla.

Postat av: Marjo

Publicerad 2020-04-03 18:25:12

Så glad din yngsta blir av att ni fixar lillflickrummet. Det där med far din har jag hört så många gånger och skrattat gott åt när mamma dinberättat om det. "Skadeglatt" som syster din skrev. :D

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela