ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 24 april 2020

Publicerad 2020-04-24 13:33:39 i personligt,

Ibland vet jag inte hur tankarna far omkring. Från glädjen över att fortfarande kunna skriva for tankarna iväg till en dag i min barndom då jag bokstavligt talat fick en smäll på fingrarna. Eller förresten, fingrarna har fått många smällar i livet. Det jag först kommer att tänka på handlar om en dag när jag var gissningsvis i sexårsåldern och vi var ett par kompisar som lekte i vår lekstuga. Det var alltid lite spännande på våren när lekstugan skulle öppnas för säsongen. Första maj var den stora dagen då vi fick ta oss an lekstugan. I vuxen ålder har jag mest ägnat första maj åt partiaktiviteter, vilket någon av er möjligen kan tycka är en annan form av lekstuga. Men jag har inga kommentarer på dylika påståenden;-) Hur som helst var lekstugan i vår trädgård möblerad med allehanda småmöbler. En vacker dag när jag var i lekstugan satte jag mig på en hopfällbar pall. För att fälla ihop pallen lyfte man på sitsen och sedan fälldes underredet ihop som en sax ungefär. På sexåringars sprattlande manér satt jag och gungade lite fram och tillbaka på pallen och höll händerna under sitsen. Tyvärr ville det sig inte bättre än att jag gungade av sitsen varpå hela konstruktionen fällde ihop sig, vilket resulterade i att jag klämde fingrarna med kraften av min egen tyngd när stolen brakade ihop på marken. Aj, skulle man kunna ha sagt, men det uttrycket var inte kraftfullt nog för den smärta och skräck den lille sexåringen kände när han tittade på sina blodiga fingrar och kände den pulserande känslan av bottenlös smärta som strålade ut i fingrarna. Jag rusade in till mina föräldrar som stoppade fingrarna i en mugg med vatten en stund, varefter min far pusslade ihop det värsta och satte på ordentligt med bandage. Och uppenbarligen läkte fingrarna ihop. Och inte besvärade vi sjukvården heller. Kanske mindes min far hur han höll på att svimma när jag ett par år tidigare sydde ihop lillfingret efter att ha klämt dessa i dörren och tänkte att ett par små barnfingrar fixar vi väl ihop. Vilket han ju faktiskt också gjorde, utan att någon svimmade!

 

När jag väl är inne och skriver lite om min far, drar jag mig till minnes en gång när jag trodde att han hade blivit helt tossig. Han hade eget företag, ett enmanssnickeri. GH modellsnickeri. Verkstaden var belägen i källaren i mitt föräldrahem, så han var hemma även när han var på jobbet vilket var ganska praktiskt. En dag knallar jag ner i verkstan för att byta ett par ord med honom, då jag finner honom ståendes vid pelarborrmaskinen där han medvetet håller på att borra sig i fingret. Jag ställer den berättigade frågan vad i all världen han sysslar med, varpå det visar sig att han har fått en blodblåsa under nageln. Och kan man borra i trä, kan man borra i naglar. Han hade helt enkelt satt in det smalaste borr han kunde hitta och borrade ett litet, litet hål genom nageln så att blodet kunde rinna ut. Så ibland kan det som ser mest befängt ut, vara det allra smartaste. Han är klurig, min far, vilket vi har haft stor glädje och nytta av när vi har byggt på huset genom åren. Men en gång minns jag att jag fick honom på fall. Verbalt. Det var när jag i dryga tjugoårsåldern jobbade som brevbärare och svängde in till verkstan och tog ett par ord med honom efter jobbet. Vi pratade om ditt och datt och han undrade hur det var på jobbet. Jag upplyste honom att det var bra, men att det var lite jobbigt att gå på distrikt tre, eftersom det var så många backar där. Då trodde han att jag slängde mig med någon postal fackterm och att ordet backar handlade om lådor med post. Således frågar han mig; "Vad innebär backar?" Varpå jag svarar; "- Jo, det innebär att marken lutar!" Ridå! Och det är så gott de gånger man får öppet mål, vilket inte händer så ofta. Det är väl därför man minns det, antar jag.

Nu för tiden vinner jag inga stora verbala framgångar längre. Men det finns mycket annat att glädjas över. Exempelvis att jag har kombinationen skräpig verkstad, släpkärra och fungerande armar. Således ska här röjas och köras till tippen i helgen! Så det är väl bäst att jag går ut och sätter igång!


Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-04-24 14:00:23

Hahaha... Jag skrattade högt åt din kommentar om backar 😂. Annars var han finurlig på många sätt och hade lösningar på det mesta!
Vilket minne du har och vad härligt att du påminner och delar med dig av alla minnen ❤❤❤
Ha en fin fredag!

Postat av: Lisbeth

Publicerad 2020-04-24 16:43:12

Och Er lekstuga fick våra barn nöjet att leka i, när den blev flyttad till fam Olsson.

Svar: Ja det minns jag så väl när ni hämtade den. Jag hoppas att era barn slapp klämma sönder fingrarna bara😊
Stefan Hagman

Postat av: Kikki

Publicerad 2020-04-24 21:12:18

Vilken härlig nostalgi ❤ Själv minns jag både klämda fingrar och blånaglar. Härliga minnen såhär i efterhand.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela